Om det saknas samstämmighet om diagnoskriterierna för bristningar blir den nationella statistiken obrukbar för jämförelse.
SFOG och SBF genom styrgruppen för Bäckenbottengruppens arbete står bakom kravet att man använder samma avgränsningar och klassifikationer i hela Sverige. Det kan innebära att man på vissa håll måste ändra på sin praxis.
För att detta ska fungera måste alla veta vad som gäller. Vi har därför valt att definiera de olika typerna av bristningar närmast övertydligt och har samlat ett bildmaterial som ligger i den lösenordskyddade delen av materialet.
Ytliga bristningar i slida och blygdläppar (perinealruptur grad 1) är vanliga och förekommer hos de flesta förstföderskor. Dessa bristningar kan läka fort och vanligtvis utan bestående men. Ett fåtal kan dock ge besvär på lång sikt som t.ex. hål i blygdläpparna, skada nära klitoris eller smärtande ärr .
Djupare bristningar av mellangården och slidväggarna kallas för perinealruptur grad 2 respektive vaginalruptur. Dessa bristningar omfattar utöver huden även muskler, muskelfästen och fascia och behöver sys för att normal anatomi ska återskapas.
Når bristningen fortsätter på djupet innanför hymen har ofta fästet för den rektovaginala fascian skadats, och den kan ha släppt från sitt fäste i perinealkroppen. Fascian kan särskilt vid en djup vaginalruptur - också släppa lateralt eller från fästet i spinataggen.
Från 2020-01-01 gäller en fördjupad klassificering av grad 2 och den beskrivs på nästa bild.
Perinealruptur grad 3 involverar den yttre och ibland den inre ändtarmsmuskeln skadad. Vid perinealruptur grad 4 är ändtarmsmusklerna och väggen i ändtarmskanalen skadade. Perinealbristning grad 3 – 4 sys av läkare.
Klassificeringen av grad 3-bristningar ändrades från 2014 till att även innefatta om den interna sfinktern är hel eller skadad. Därefter används inte koderna O70.2 A och B.